"It's Amazing What You Can Do, When You Try"

Have you given 100% today? Too often, days slip through our grasp with promises of change tomorrow. What would happen if you tried your best, your hardest, EVERY DAY. EVERY DAY. From Sun up to Sun down you are working on becoming a better person, achieving more, doing more, being more. Where could you be in a weeks time? A months time? A years time? If you're down now, you can be up tomorrow. Where can your ability take you? You ARE able, You ARE capable and You CAN do it.

Go Get Your Dreams. Now.

Ge allt, alltid!
/Anton

Kikar dagligen in på Emelie Ohlssons blogg och fastnade i inlägget där jag såg den här videon och började läsa vad hon hade skrivit. Och efter att ha sett videon kunde jag inte stå emot att själv lägga upp den på min blogg.

800 personer per år. 800?! Det är helt sjukt. 800 människor, mellan 16-31 år drabbas av cancer varje år. Varje år. Inte för att ett blogginlägg förändrar någonting, men att sprida budskapet vidare gör skillnad.
Gör skillnad ni med.

Orkar inte ens blogga idag. Allt är kaos så hejdå.

Att man ska vara sig själv och inte ändra på sig för någon annans skull är en sak som vi alla försöker gå efter. Och jag håller verkligen med om att man inte ska försöka vara som någon annan, hur avundsjuk man än är. Vi alla är unika och det är våra brister som gör oss till människor.

Det finns två uttryck jag länge gått efter men på senare tid börjat fundera lite över. "Om du inte vill ha mig som jag är, är det inte mig du vill ha" och "Om du inte kan hantera mig när jag är som värst, förtjänar du mig inte när jag är som bäst". Man ska inte behöva ändra på sig för någon annan person, men med lite eftertanke så kan faktiskt alla behöva ändra på sig själva för att få det funka mellan två personer. Att vi tjafsar och bråkar med varandra har med att göra att vi är så pass olika och tycker olika om saker och ting, men när man efter ett tag märker att ju mer man försvarar sina åsikter, desto större blir problemen. Det vi människor ha svårt med när det kommer till konflikter är att se våra egna fel, och hur vi kanske beter oss enligt andra. Vissa saker jag säger kanske kommer ut på fel sätt trots att jag menar det på ett annat, och det finns olika sidor på allt.

Att se sina egna misstag är något man verkligen måste lära sig. Det är så himla viktigt att ibland stanna upp och tänka sig för, hur svårt det än är, och man kanske måste ställa sig frågan "Är det värt det?" när vissa saker väl sker. Det är så lätt att ångra sig och vilja ta tillbaka saker i efterhand, och när man inser att det inte sker någon förändring så kanske man trots att måste ändra på sig för att få det funka. Att säga "Jag är ju som jag är" betyder inte att du har rätt, det betyder att du själv inte inser att du också kan göra fel.

Med andra ord, tänk efter när du inser att du börjar förlora de som egentligen betyder mest för dig. Tänk efter och fundera över på om du faktiskt borde ta och ändra på dig för att få saker och ting att fungera. Förändringar krävs för att det ska bli resultat, och ibland kanske du själv behöver en tankeställare när du börjar inse att det bara går neråt.

Så, det finns ett uttryck jag hittat sanning i. "Apologizing does not always mean that you're wrong and the other person is right, it sometimes means that you value your relationship more than your ego". Ha det i minnet, och ändra på dig när det faktiskt kan vara värt det.

Just nu är jag sängliggandes med värdelns fökyldning, halsont och med ett huvud tungt som bly. Kan varken andas eller prata och som pricken över i:et är ju allt runt omkring så jävla bra. Fuck my life på riktigt. Orkar inte. Så tills jag blivit frisk så lär det vara tyst här ett tag för jag kan knappt lyfta huvudet.

Mina ögon råkade fastna på klänningen till höger inne på MQ. Alltså kärlek. Jag vill ha den. Nu. Vet dock inte om den passar och så, antar att jag lär ångra mig om jag provar den men den är i alla fall sjukt fin. Hittade en hel del andra också, men av erfarenhet passar inte jag i klänningar som "går ut" längst ner, jag ser verkligen tjock ut i sånt, då passar slimmat bättre. Som mitten-klänningen. I alla fall, priserna gör mig tveksam med tanke på att jag sällan använder klänningar... men en avslutningsklänning behöver jag. Hiss på dessa!

Inspiration på hög nivå. De bilderna på den sidan får mig vilja springa ut och fota med en gång.
we♥it

Eftersom dessa onepice kostar 599:- på ziperall.se och har rea till senast 10 april så har jag nu klickat hem denna efter många om och men. Det är i alla fall värt det, och dessutom får jag ju en del pengar över. Hade dock velat haft en blå eller lila men eftersom inte någon av dem finns så valde jag svart ändå. Rosa är är inte riktigt min grej även fast jag tyckte den var söt. Jaja, får hem den runt sista april! :)

Åh, ge mig! Ser verkligen hur mysigt som helst ut och jag vill verkligen ha en! Helst den blåa. Lät inte särskilt lockande i mammas och pappa öron när jag la upp den på önskelistan så jag antar att det isåfall blir från min egna plånbok, men det finns så mycket annat jag behöer och vill ha.
Funderar ändå på om det är värt det, jaaag viiiill!

Just nu är allting upp och ner och ut och in och ja, ni fattar. Ska kriga mig igenom dessa veckor och ändå lyckas få bra betyg på alla kommande grejer och så får vi se när det dyker upp lite inlägg här i alla fall, hoppas ni har lite överseende med mitt mående och läget just nu och att ni kommer tillbaka när jag också gör det. Tills dess får ni slänga in lite kommentarer på vad ni saknar för jag tror det finns en del, och ah, vi hörs när jag och allt annat är bättre. Pussen!

Orkar inte riktigt blogga nu. Har tusen saker att göra och jag mår sämre för varje dag som går. Så vi hörs när vi hörs.

För jag vet inte hur länge sedan köpte jag och mamma denna hårinpackning. Och de är ju till för att användas, right? Och ja, de ska ju användas innan man faktiskt duschar. Saken är att burken står på en hylla som ögonen har en förmåga att fastna på när man redan är i duschen med blött hår. Och det är verkligen varje gång det här händer. Jag går in i duschen och så ser jag hårinpacningen när det är för sent. Det är hur irriterande som helst verkligen. Så typsikt. Men burken är ju färgglad i alla fall. Mest därför jag skrev detta, haha. Och för att jag har tråkigt.

Jag skulle säga att jag har flera bra vänner än en bästa vän. Jag har fått många nya vänner som får mig skratta om dagarna och jag har folk jag vänder mig till när jag är ledsen. För mig är en vän någon som ställer upp i alla motgångar oavsett hur fel man gör. Någon man kan prata med och skratta med och allt sånt vänner gör.

De personer jag alltid haft sjukt kul med är Emma och Jennie. Vi har nog gjort allt tillsammans. Från att ha sprungit över motorvägar till att ha pickncik ute i ingenstans. För att inte nämna alla miljontals snygga bilder vi fotat på varandra under åren och alla nätter vi tillbringat tillsammans med tusentals filmer. Vi har haft så sjukt kul så det är inte sant.

Någon som alltid får mig på bra humör och uppmuntrar mig är Joel, han är nog den person som uppskattar mig mest, även om allt han säger och skriver kanske inte stämmer till 100% så känns det bra att veta att det finns någon som tycker att man är bra när man själv inte tycker det. Sedan spelar det egentligen ingen roll hur sur jag är eller om jag är på dåligt humör, han lyckas alltid sätta ett leende på mina läppar.

Jessica och Isabell är experter på att få mig skratta oavsett hur tråkiga skoldagarna kan vara. Egentligen är allt som kommer ut ur Isabells mun något man får kramp i magen av. Samtidigt som vi kan skratta åt verkligen allt och ingenting så kan vi ha lagom seriösa konversationer också, fast det brukar i och för sig också sluta i asgarv.

En person som alltid får mig le av bara tanken på honom är Anton, jag älskar vår kompis-relation, vi kan göra precis allt tillsammans. Även om det är långtråkigt att bara sitta och glo på tv så finns det ingen i hela världen jag hellre skulle vilja tillbringa den tiden med. Han är min bästa vän och vi kan ha sjukt kul tillsammans och vi kan skratta åt ingenting hur länge som helst. Jag älskar hur han får mig känna och må och det finns inget bättre än att spendera tid i hans armar.

Kajsa har jag känt sedan lekis och hon är den person som verkligen förstår mig till 110%, om hon inte gör det så försöker hon och det känns så bra att vi kan prata med varandra om precis allting. Vi har alltid något att göra och även vi kan skratta åt precis allt och ingentin i evigheter.

Min dag idag började med att jag vaknade. Precis som alla andra dagar. Dock alldeles för tidigt idag, och med lite frukost i magen kom jag till gumshallen där vi gick igenom gymmet. Otroligt roligt. Fast badminton efteråt med Isabell var snäppet roligare, om man vill få bra magmuskler är det nog henne man ska ta sig till istället för gymmet.

Äcklig lunch like always och sedan en massa skrivande om buddhismen i 40 minuter innan 3 timmars samhäll väntade. Då satt jag mest och lät Joel underhålla mig på msn och fick lite sådär halvlagom gjort. Kom hem, slängde ihop lite diagram och läste igenom mitt föredrag vilket jag verkligen behöver göra hundra gånger till om det ska låta bra på tisdag, och sedan fick jag i mig en hamburgare innan Anton klev innanför dörren. Medan han satt och nörda på sin nya snygga iPhone duschade jag och nu gör vi absolut ingenting.

Jag har bestämt att vi ska poppa popcorn och han har bestämt att vi ska se Jersey Shore om en timme och sedan slutar min dag i min mans armar.

Ajuste, har glömt att berätta för er att jag och min syster har bytt mobil för tillfället. Jag har ju en HTC Wildfire som krånglar och är jobbig att smsa med (vilket är typ det enda jag gör med mobilen + använder internet), och jag saknar dem vanliga knapparna på en vanlig Sony Ericsson. Och eftersom Veronica har en Sony Ericsson J10i2 och vill ha en touch så bestämde vi oss för att provtesta varandras ett tag med start idag.

Jag måste säga att det är ovant, men det är väldigt mycket lättare att smsa. Är dock väldigt osäker på om jag vill byta medan Veronica älskar min HTC. Så, ja, vi får se hur det blir. Här får ni en kass bild i kasst ljus, min HTC till vänster och Veronicas Sony Ericsson till höger.

Jag vet inte alls hur man ska beskriva kärlek. Kärlek är lycka och får en att sväva bland moln. Det är nog det som gör kärlek så speciellt, att man inte riktigt kan sätta ord på vad det är.

För mig är det här kärlek.

Vi är kärlek.

Till frukost lyckades jag tvinga i mig 2 mackor varav en med ost och en utan plus några klunkar juice och ett glas oboy.

Till lunch serverades falukorv och potatismos på min tallrik låg det även pizzasallad och morötter plus vatten till det.

Till middag blev det ris och kyckling och sedan slängde jag i mig några äckliga tacochips också.

Min mamma heter Carola och är 43 år gammal. Hon är nog världens mest omtänksammaste person och jag kommer nog aldrig hitta någon annan person som bryr sig så mycket om andra än vad hon gör. Bortsett från att hon är världens bästa mamma, så är hon väldigt lik mig. Eller, det är väl jag som är lik henne, jag har fått min klumpighet från henne och vi är lika galna.

Hon jobbar natt på larmcentralen och när hon inte gör det så städar hon eller bakar. Haha. Även om hon kan vara pinsam och världens jobbigaste så uppskattar jag allt hon gör för mig.

Min pappa heter Anders och fyller 47 nu i februari. Han är också såklart världens bästa pappa, och jag från honom har jag fått mitt temperament och mitt förmåga att bli väldigt lätt irriterad. Tycker lite synd om honom som får leva med 3 jobbiga tjejer varje dag, haha.

Han jobbar som IT-samordnare och bildredigerare på Sörmlands museum och det är även tack vare honom jag fått mitt fotointresse. Han är utbildad fotograf och har lärt mig väldigt mycket av det jag kan idag :)

Alltså, det är svårt att bara säga sådär rakt av utan att ta det från första början. Om man inte ska räkna med den absolut första killen jag var tillsammans med typ hundra gånger när jag var typ 5-8? Haha, han hette i alla fall Andreas och vi bodde grannar och gjorde allt tillsammans. Vi byggde typ båtar och grejer med träbitar och hammare och spikar och sånt, och sedan tror jag även att jag hjälpte honom och någon annan liten kille att fixa deras lådbil. Hahah, vi var mer som bästa vänner i alla fall, men han var också första killen som gav mig en puss på munnen.

Men till det mer seriösa så vet jag inte vem av Kalle eller Anton som tar hem den här titeln. Jag har gillat Anton hundra miljoner gånger under högstadiet, och hösten i åttan var jag såhär olyckligt kär och jag tyckte det var väldigt jobbigt eftersom jag verkligen hade känslor för honom.
Men de försvann, och i februari någon gång började jag snacka med Kalle like all the time, och därav fick vi båda känslor för varandra och blev tillsammans därefter i någon månad. Visst var jag kär, men det var mest trubbel och sånt där tills han gjorde slut via sms. Vi började med någon slags "hatkärlek" efter det, och i början av sommarlovet "var vi på g" men jag blev mest sårad samtidigt som jag blev bästavän med Anton och den 2 augusti var jag helt plötsligt världens lyckligaste eftersom han äntligen blev min. Och jag var kär på riktigt och seriöst svävade på moln.

Vårt förhållande då höll dock bara i ca två månader, då han gjorde slut och jag blev helt förstörd. Och det blev inte direkt bättre efter det eftersom han gav helt fel signaler och det slutade med brustet hjärta från min sida. Och vem fanns där med öppen famn om inte Kalle? Som då hade fått känslor för mig igen. Och självklart fick jag det för honom. 21 Oktober 2009 blev vi tillsammans och det varade i 7 månader. Tills jag nu i juni, 2010, blev tillsammans med Anton igen.

Så jag vet inte vem av dem som tar hem titlen faktiskt. Kalle var den första jag hade ett riktigt förhållande med, och han var just allt mitt "första". Medan Anton var den första kille som jag verkligen älskade.
Jag är inte percis stolt över hur jag betett mig mot någon av dem, speciellt inte mot Kalle. Det finns mycket jag skulle göra för att få vad jag gjort ogjort. Men när jag väl tänker tillbaka har de båda två krossat mitt hjärta en gång i tiden. Och jag vet ändå inte vad som är värst, att bli sårad eller att såra.

Kladdig sammanfattning, äh ni fattar.

Som alla redan förmodligen vet så heter jag Alexandra Eriksson. Jag lever mitt ganska så händelselösa liv en liten bit utanför Nyköping i en villa ute i ingenstans tillsammans med mamma, pappa och en lillasyster. Men jag har inte alltid bott här där jag bor, utan vi flyttade hit när jag var 9 år då jag började efter i 3:an efter jullovet på Svalstaskolan där jag tillbringade de yngre åren av mitt liv då jag inte brydde mig så mycket om något alls.

Jag började högstadiet på Östra skolan där jag under åren skaffat awesome vänner och pluggat järnet för bra betyg. Det var också under dem tre åren jag upplevde alla mina "första gången"-saker man gör här i livet och det var även där mitt självförtroende fastnade på botten och inte riktigt velat flyta upp än.

Sommaren mellan sjuan och åttan tror jag var då mitt fotointresse började smyga fram då jag knäppte bilder på i stort sett allting med pappas systemkamera tills jag fick min egen när jag fyllde 15 2009. Och eftersom det intresset bara växt sedan dess så hamnade jag på Medialinjen på Ljud- och bildskolan vilket jag verkligen är hur glad som helst över med tanke på att jag i framtiden hoppas på att kunna bli fotograf och förmodligen starta eget företag. Så det här valet var absolut något av det bästa jag gjort.

I nuläget trivs jag ganska så bra med en mer än perfekt pojkvän, otroligt bra vänner, en alldeles för knäpp familj och med lagom mycket kunskap i huvudet för att klara mig i skolan. Det mesta flyter på helt enkelt.

Okay, jag vet att jag sa att jag skulle börjat med detta i början av januari men det blev aldrig av, så kör nu så att jag får upp bloggningen lite. Here it is:

Dag 1 – Presentera mig själv. 
Dag 2 – Min första kärlek.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Det här åt jag idag.
Dag 5 – Vad är kärlek.
Dag 6 – Min dag.
Dag 7 – Min bästa vän.
Dag 8 – Ett ögonblick.
Dag 9 – Min tro.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Den här veckan.
Dag 14 – Ett sms.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Min första kyss.
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Den här månaden.
Dag 21 – Ett annat ögonblick.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 24 – Det här får mig att gråta.
Dag 25 – En första. 
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats. 
Dag 28 – Det här saknar jag.
Dag 29 – Mina ambitioner.
Dag 30 – Ett sista ögonblick.